21 december - dag 64

Dagen för hemfärd kom tillslut ändå, även om det kändes som det aldrig skulle hända för två månader sedan. Men tiden har gått snabbt och nu känns det sorgligt att lämna ett land som man har spenderat så pass lång tid i. Det som kändes så ovant i början har nu blivit vardag. När det blir strömavbrott är första tanken inte längre "Vad hände? Var tog ljuset vägen?" utan "Var la jag ficklampan nu igen?".

Den här dagen kommer att bli lång. Först 3,5 timme flyg till Bankok, sen 7 timmar väntetid där och efter det 11,5 timme flygning till Stockholm. Men att veta vad som väntar (varmvatten, golvvärme, duntäcke osv.) gör att det känns helt okej och inte allt för långt.
Allmänt | | Kommentera |

19-20 december - dag 62-63

Sista hela dagarna i Katmandu spenderade vi genom att turista omkring lite och ta till vara på de sista timmarna i Nepal.

På torsdagen åkte vi till Katmandu Durbar square. En av de äldre delarna av staden och som består av en massa tempel. I ett av templena på Durbar square kan man se vad som kallas "the living goddess" också kallad Kumari. Detta är en liten flicka som just nu är nio år gammal. Hon anses vara just en levande gudinna, eftersom hon ser ut på ett visst sätt och är född vid en tidpunkt som passar in på bland annat planeter och stjärnor. Därför har hon, trots att hon kommer från en helt vanlig familj, tagits om hand och bor sedan fem år i templet på Durbar square. Där är hennes liv väldigt begränsat, värre än för till exempel en kungafamiljs, och lever nästan som fängslad. Hon får inte gå ut eftersom hon inte får nudda marken och varje dag visar hon sig från ett av fönstrena i templet för att folk ska kunna se denna "levanve gudinna". Dessutom anses hon också bara vara gudinna fram tills dess att hon börjar blöda på ett eller annat sätt. När det sker kommer hon att stängas ute från templet och lämnas på egen hand, och man kommer att börja leta efter nästa Kumari. Nästa flicka kommer då tas in i templet och hennes liv kommer att begränsas på samma sätt. När vi var och såg nuvarande Kumari reagerade vi på hur oerhört sorgsen hon såg ut, som att hon vantrivdes vid livet enormt mycket. Vilket man kan förstå eftersom hon inte valt det livet själv och hon vet vad som väntar så fort hon börjar att blöda. Tycker väldigt synd om henne och kan inte riktigt ta in hur väldigt vidskepliga hinduister/buddhister är. Känns också väldigt konstigt att supporta detta genom att åka och kolla på till exempel Kumari, däremot är det ju enda chansen jag har att faktiskt göra det och då vill man göra det ändå.

På fredagen åkte vi till den del av staden som heter Thamel, det stora shoppigområdet, för att köpa de sista sakerna vi ville ha. Gick sedan för att äta nepalesiska momos för sista gången på en mycket liten restaurang som vi blivit tipsade om. Dit går nepaleserna själva, vilket är ett typiskt tecken på bra lokal mat. Det är därför också väldigt billigt, en kopp mjölkté för 15 rupee (1,2 kr) och 10 momos för 45 rupee (3,6 kr).

Efter det var vi tvunga att åka hem igen för att packa om en del för att få plats med det nya vi köpt. Oroade oss en hel del för övervikt också... Bussresan hem var lite intressant också. Sträckan vi åkte kostar alltid 15 rupee, men denna gången försökte de ta 20 rupee (för att vi är vita turister) men vi stod på oss och menade att det faktiskt skulle vara 15. Busspojken (som tar emot betalningen) försökte få 5 rupee till men vi hävdade bestämt att det inte var korrekt och vid det laget hade vi nästan alla ögon i bussen på oss. Då frågar en passagerare i bussen oss hur länge vi befunnit oss i Nepal och när vårt svar var "två månader" skrattade han till lite och gjorde den typiska huvudskakningen (vicka lätt till höger och vänster) som betyder ungefär "jaja, okej". Då försökte inte busspojken be oss om mer pengar längre, han förstod att vi varit med ett tag och faktiskt visste vad vi pratade om och att han försökte lura oss. Därefter börjar alla i bussen prata om oss på nepali, skratta åt oss lite grann och huvudskaka lite till. 
Allmänt | | Kommentera |

18 december - dag 61

På torsdagen vaknade jag och Sara upp hos värdfamiljen i Katmandu som höll i vår introduktionsvecka. Det är så sjukt kallt inomhus just nu eftersom att husen inte är gjorda av sten, oisolerade och bara har englasfönster. Så när det bara är drygt fem grader varmt på nätterna blir det ännu kallare inomhus. Så på morgonen när vi satt och åt frukost blev andedräkten till rök! Då är det verkligen kallt kan jag meddela. Efter frukosten åkte vi till ett ställe som heter Pashpatinath. Följande låter antagligen ganska konstigt, men det är där de kremerar de döda och detta kan man åka och kolla på. Vi åkte självklart inte dit med syftet att bara kolla på döda människor (vilket vi dock såg, flera stycken faktiskt) utan för att vi ville få reda på hur det går till. Att vi skulle komma så pass nära bränningsplatsen som bara några meter hade vi inte riktigt räknat med. Det kändes väldigt konstigt att så där och titta på och i början visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det, men efter ett tag vande man sig. Sen gick vi omkring bland de olika tempel som finns där och träffade då även några Sadhus. De är följare av guden Shiva och ser ganska speciella ut, klädda helt i orange och gult och så har de långa dreadlocks i håret. 
Allmänt | | En kommentar |
Upp